Novisen doppar näsan i en burk honung

I mitt första inlägg i denna kategori, Biodling – en blivande glad amatör, berättade jag att min morfar var biodlare och alltid hade ett par burkar honung med sig när han kom på besök. Det skulle vara en lögn att säga att jag som barn visade någon nyfikenhet eller frågade ut morfar om bin och honungsproduktion. Men trots allt så tror jag att det är morfar som inspirerat mig till att skaffa egna bin. Idag kan jag ångra att jag inte var mer intresserad/frågvis när jag hade chansen för numera finns han inte längre med oss. Det hade varit härligt att fått dela detta intresse med honom. Men trots allt känns det som att han överlämnat stafettpinnen till mig och att han är med när jag inspekterar kuporna. För nu äntligen har jag startat igång min egna biodling och redan denna första sommar har jag kunnat skörda honung från mina egna bin.

Dags att hämta hem bina

Denna försommar, rättare sagt i mitten av juni, kom de hem – mina två första egna bisamhällen. En vitmärkt drottning, som huserar i den gula kupan, och en blåmärkt, i den gröna. Märkningen av drottningen gör man för att lättare kunna hitta henne vid inspektion av kupan samt för att komma ihåg hur gammal hon är. Kulören vid märkningen är bestämd utifrån ett internationellt kodsystem där kulören är kopplad till det år drottningen är kläckt. Vit färg står för 1 och 6, blått för 5 och 0. Mina drottningar är därmed från 2021 och 2020.

Båda samhällena är avläggare från i år. En avläggare innebär att man delar på ett befintligt samhälle. Varje samhälle måste dock ha en drottning och för att lösa det finns lite olika metoder. Ett sätt är att lyfta över ägg- och yngelramar, pollen- och honungsramar samt massor av bin till en ny kupa. Därefter tillsätter man en ny drottning till den nya kupan eller så får bina själva driva upp en ny drottning. Skillnaden för mina avläggare är att de gamla drottningarna fått följa med till de nya kuporna. Vilket är en fördel eftersom avläggarna då har parade och äggproducerande drottningar vilket gynnar tillväxten av bin.

Avläggarna behöver tid att växa till sig

När jag fick hem bina var det uppskattningsvis 10 000 bin i varje låda. Lite spännande att åka hem med i bilen. För att hindra dem från att smita ut från lådorna satte vi igen flustren, dvs öppningen in i kupan, med skumgummi. Ett fullt utvecklat samhälle består dock av 60 000-80 000 bin, dvs. mina två samhällen hade lite att jobba på. Det ”gröna samhället” var något svagare, dvs. inte lika många bin och därmed inte lika livskraftigt, än det gula när jag hämtade hem dem. Det gula samhället fick direkt två yngellådor och en skattlåda. Men jag väntade någon vecka med yngellåda två till det gröna så de skulle växa till sig.

Yngellåda är den eller de två lådor nederst i stapeln av kupor och det är där drottningen ”bor” och lägger ägg. Över yngellådorna placeras skattlådorna. Skattlåda är den/de lådor som biodlaren samlar in honungen från. För att hindra drottningen att komma upp i skattlådan och lägga ägg, lägger man ett spärrgaller mellan. Spärrgallret syns på den den gröna lådan på bilden ovan. Det är den tunnare trälisten mellan låda ett och två. Gallerflänsen är tillräckligt breda för alla bin i kupan utom drottningen som är för stor. På så sätt kan man säkerställa att honungsramarna inte innehåller ägg och yngel.

Fridstörare och plundrare av honung

Förutom honungsbin och vi människor finns det många andra som gillar honung och även bin. Myror t.ex. kan vara ett litet gissel, särskilt på våren eftersom de vaknar tidigare än bina och då drar sig till kuporna pga honungen. Men under vintern kan även fåglar, särskilt talgoxar, och möss ställa till problem. Talgoxarna brukar sätta sig på kupan och picka vilket stör bina. Mössen kryper gärna in och stjäl honung. Mössen kan man hindra från att ta sig in genom att sätta ett galler framför flustret. Talgoxarna däremot skulle kunna bli ett riktigt problem. Men lösingen blev en träställning som vi kan fästa ett nät runt om och ovanför kuporna så fåglarna inte kommer åt att picka.

En ytterligare bra sak med ställningen är att kuporna kan spännas fast ordentligt så de klarar höststormarna samt att de går att använda till att hänga ramar på vid inspektion av kuporna. Det vanligaste är att kuporna står på en enkel träram med ben. Men Rickard ville prompt bygga ihop något mer rejält vilket jag såklart var tacksam för. I slutändan blev det därför både avställningsbord mellan kuporna och en trapp. De där kuporna kommer med andra ord inte blåsa någonstans i höst/vår och fåglarna får leta efter någon annan att störa.

Dags för honung – första slungningen

Eftersom mina samhällen inte var fullt utvecklade i början av sommaren trodde jag inte att det skulle bli någon honung det första året. Men det visade sig att omgivningarna här vid Holmsjöhult är perfekta för biodling tak vare Holmsjöhultsängen, skogsmark och Holmsjön.

Honungsbin är till skillnad från solitärbin och humlor mer systematiska vid sin insamling av pollen och nektar. Solitärbin och humlor flyger från blomma till blomma oavsett blomsort. Honungsbina däremot flyger på en blomsort i taget vilket även är orsaken till att man kallar det för ”dragväxter”. T.ex. om bina har samma flygavstånd till ett rapsfält och en trädgård med varierande blommor så kommer bina sannolikt välja fältet istället för trädgården. Jag skriver sannolikt för bin kan få för sig saker och göra lite som de vill 🙂 . Nu har vi dock inga åkrar i närheten vilket gör biodlingen här lite mer spännande. Vad bina har hittat vet jag därför inte men gott om pollen och nektar har det varit. För redan i slutet av juli var det dags att slunga första gången.

Än så länge har jag inte utrustning, eller plats, för att hantera honungen själv. Därför fick jag hjälp att slunga hemma hos min mentor Sven-Erik. Till nästa säsong hoppas jag dock på att ha egen utrustning för honungshanteringen. En låda med 10 fulla honungsramar är tung, drygt 20kg. Det skulle därmed vara skönt att slippa lasta in och ut ur bilen varje gång det är dags att slunga. Slungningsdagen i år var dock väldigt lärorikt, spännande och rolig. Tror det var bra att jag fick hjälp nu i början så jag vet hur det hela ska gå till.

Upptappning på burkar

Totalt blev det ca 26kg honung. Honung är en ren naturprodukt, dvs. den innehåller inga tillsatser eller något annat än det som bina själva samlat in. Från början är honungen lös och har en färg som ljus sirap. Men efter slungningen startar en kristalliseringsprocess vilket medför att honungen blir fast och får sin ”cremefärg”. Smaken på honungen beror helt på vilka blommor som bina dragit på. Varje biodlares honung blir därav unik/speciell i smaken. Sven-Erik, min mentor, tyckte exempelvis att denna honung var något skarpare i smaken än den som hans bin samlar in. Även om jag visste att smaken beror på blomsorten var det först nu det gick upp för mig att honungen från Holmsjöhult därav kommer ha sin egna karaktär och smak. Vilket gör det hela ännu mer roligt.

Men förutom högsommarhonungen har jag faktiskt även kunnat slunga sensommarhonungen. Den var väldigt svår att få ut ur ramarna p.g.a. den sega ljungen. Men efter lite envishet fick vi loss i alla fall hälften och totalt blev det 21 kg. Både högsommar- och sensommarhonungen har tappats upp på burkar. De senaste dagarna har jag därför roat mig med att klistra etiketter.

Kan inte fatta att bina samlat in 40kg honung totalt första säsongen. Är jag faktiskt stolt över dem 🙂 Nu är det bara att hålla tummarna att de klarar vintern och se fram emot nästa år.