När drömmar infrias…

Det är många som drömmer om huset på landet så även jag och min sambo. Vi har dock haft förmånen och lyckan att få uppleva när drömmen blev sann. Men innan dess hade vi många och långa diskussioner om vad för typ av hus vi såg framför oss. Vi var helt eniga i att det skulle vara ett hus av äldre karaktär i behov av viss kärlek och omvårdnad; avskiljt läge ute i skogen; i första hand avsett för sommarboende och därav max 1 timmas restid till lägenheten i stan. Men därefter gick meningarna och prioriteringarna isär.

Jag får väl erkänna att jag är familjens drömmare. Det jag önskade och såg framför mig var ett gammalt torp från 1800-talet; dolda gömmor och historiska skatter i väggar/tak/golv; ett dammigt välanvänt kök med platsbyggda skåp; gjutjärnsspis med uppmurad spiskåpa där putsen av ålder ramlat av på sina ställen; kakelugnar; breda golvtiljor och takbrädor; en vildvuxen trädgård och som vårdträd i trädgårdens mitt skulle det växa en praktfull gammal knotig ek. Ett bortglömt hus med en åldrad själ som längtade efter att få bli ompysslat och att åter få bli någons hem.

Min sambo, som är realisten i familjen, radade upp sina önskemål i form av ett antal praktiska och enkla krav. Dessa bestod av el, vatten, avlopp, beboeligt från början, sjönära (max 500 meter) och ett rimligt utgångspris.

Okej, kanske inte de mest rimliga kraven om de vägs samman. Men tärningen var kastad, bara att hugg i och leta, nu jäklar skulle jag hitta huset och drömmen bli sann.

Husletandet inleds

Jag var den drivande i husletandet och eftersom min sambos krav var huggna i sten var det ingen idé att föreslå hus som inte uppfyllde dessa kriterier. Det kändes många gånger helt hopplöst. Visst var det fullt möjligt att hitta hus med el, vatten och avlopp men då saknades den där jäkla sjön. Om det å andra sidan fanns en sjö så var avståndet till stan för långt eller huset totalt förfallet.

Slutligen i februari 2013 dök ett hus upp som enligt beskrivningen uppfyllde allt, stället hade till och med en gammal ek. Jag var lyrisk, helt skakis och vi skulle åka på vår första husvisning. Det visade sig dock bli ett nederlag. Huset var väldigt fint och det fanns en ek. Men huset var ”färdigrenoverat”, saknade eget vatten och det var minst en kilometer till sjön. Då jag trodde att det omöjligt kunde bli bättre än såhär ville jag ändå så gärna buda på huset. Men min sambo var obeveklig så jag gav upp….. i två månader.

Av en slump gick jag in på hemnet och skrollade slött och uppgivet på objekten. Plötsligt, där var det! Hjärtat började klappa lite extra och undertiden som jag läste igenom beskrivningen och tittade på bilderna så blev jag allt mer stressad. Alla sambons kriterier var uppfyllda med råge. Det fanns ingen ek och inga kakelugnar men bilderna avspeglade en hussjäl. Jag visade annonsen för min sambo och stod tyst och nervös bredvid medan han skrollade igenom alla bilder och läste igenom objektbeskrivningen; hmm grävd brunn; jasså vattenburen värme; hmm indragen el och vatten; hmm jo det finns en sjö; jasså servitut för stig till sjö och bryggplats. Det hela pågick minst i olidliga 10 minuter.

Tillslut kunde jag inte hålla mig längre, det där med pokerface och kontrollerat lugn är inte min grej. Så samtidigt som jag hoppade bredvid honom och bet mig i handen frågade jag, eller snarare krävde i falsett, att få domen presenterad för mig. Min superentusiasm har dock en förmåga att få motsatt inverkan på min sambo. Det vill säga att istället för att ryckas med backar han in i sin realistiska och praktiska bubbla. Men denna gång kunde han inte annat än att hålla med om att detta potentiellt faktiskt, eventuellt kunde vara intressant. Mer entusiasm än så gav han inte ifrån sig men jag var överexalterat glad ändå, vi skulle på husvisning!

Dagen för husvisningen

Det var i början av april och våren hade precis börjat ge sig till känna efter en riktig vinter med snö. Då jag inte litade på att vårt omdöme (läs mitt) skulle vara med oss hela vägen (läs mig) hade jag bjudit med min pappa som bollplank och för att säkerställa jordnära och välgrundade beslut. Men vi blev helt begeistrade alla tre. Eller kanske mest jag och pappa då det ska mycket till för att min sambo ska bli hänförd. Men oavsett var vi alla tre fullt eniga i att detta var huset vi letat efter.

Men det var så många fler än vi på visningen, minst 10-15 personer. Det var en plåga att höra de övriga besökarna prata om huset, höra deras drömmar och planer. En intuitiv känsla av att vilja köra iväg allihop drabbade mig. Jag blev störd av att höra och se alla andra och kunde inte höra mina egna tankar och känna mina egna känslor.

Samtidigt vågade jag inte känna fullt ut att jag faktiskt ville ha huset för tänk om det inte blev så, tänk om vi skulle förlora budgivningen och någon annan skulle få bo i ”vårt” hus. Behöva samla ork och entusiasm på nytt för att fortsätta leta. Nej det gick inte och jag bestämde mig för att det heller inte skulle behövas för detta skulle helt enkelt bli vårt hus.

Det blev familjeråd på husets baksida. Jag sittandes på gräsmattan fokuserad på att noppa av grässtrån för att kontrollera känslorna. Pappa sammanbiten sittandes på en stol framåtlutad mot mig. Min sambo ståendes i en avslappnad pose. Vi pratade lågmält om för och nackdelar; vilket renoveringsbehov hade vi konstaterat, exempelvis fanns ju inget badrum endast utedusch; besiktning var nödvändigt, vem vet vad som kan gömma sig på vinden, i bjälklag och trossbotten; utgångspriset och hur mycket det potentiellt kunde öka.

Vi ställde våra frågor till mäklaren, gick ett sista varv i huset och i trädgården för att säkerställa att vi memorerat allt nödvändigt. När jag skrev upp oss på listan för intresserade frågade jag när budgivningen skulle starta. Svaret från mäklaren var, till min fasa, att det ännu inte var bestämt och att de skulle ordna en ytterligare visning om ett par veckor. Flera intresserade hade tydligen inte haft möjlighet att delta vid detta tillfälle. Eeeeh VA!?! Ska ännu fler människor titta på ”vårt” hus! Det var med tunga och ångestladdade steg jag lämnade visningen.

En ångestladdad väntan

Vi gick inte på den andra visningen, vi kände att vi hade sett allt vi behövde och ställt alla frågor. Det var bara att vänta på att budgivningen skulle dra igång, vilket den aldrig tycktes vilja göra. Men slutligen mer än en månad av väntan startade budgivningen. En av de mest påfrestande perioder jag varit med om, en känslomässig berg och dalbana som man brukar säga och den pågick dessutom i två veckor! Jag kan kort och gott sammanfatta dessa veckor med gråt, magont, impulsiv aggressivitet, stresspåslag till max, känsla av maktlöshet och hopplöshet och slutligen en fullständig underbar och salig lycka. Dagen när drömmen blev sann kommer jag aldrig glömma. Det var i maj, dagen efter Kristi himmelsfärd, som mäklaren äntligen ringde och meddelade att huset var vårt!