Sovrummet del 4 – lerklining

Så var det höst och dagen var här då det äntligen var dags att lerklina timmerväggarna i sovrummet. Vi var riktigt taggade men samtidigt väldigt nervösa för att göra fel. Så det var med prestationsångestladdad förtjusning som vi satte igång.

Vi hade aldrig lerklinat tidigare men hade hösten innan varit på kurs i kalkputsning av innerväggar i ett torp. Innerväggarna som kalkputsades hade vid ett tidigare kurstillfälle lerklinats, men då var vi tyvärr inte med. Kursen gav oss dock mod att våga ge oss på lerklining och planen var att använda samma koncept till väggarna i vårt sovrum.

Lerklining – en gammal tradition

Det är en gammal tradition att lerklina innerväggarna. Med lerans hjälp kan man fylla i hålrum och skapa jämna väggar som sen går att tapetsera eller måla. Lerkliningen är diffusionsöppen, har ljudisolerande effekt och bidrar till ett jämnare rumstemperatur. Det är dock omtvistat om den har en isolerande effekt.

Även kalkputsade innerväggar har en historisk tradition, men kanske är mer vanlig i vissa delar av landet än andra. Vi valde kalkputs som finputslager då vi på kursen fått lära oss att kogödseln, som man har i blandningen, kan medföra utfällningar. Dvs. när väggen blöts upp vid målning eller tapetsering kan det uppstå fläckar på tex tapeten. Kalkputsen är även mer stöttålig än en lervägg samt att den är bra på att hantera temperaturväxlingar, tex om man har ett ouppvärmt hus vintertid. Hur vi gick till väga när vi kalkputsade kommer jag dock berätta om i nästa inlägg.

Bästa tiden för att lerklina är vår och sensommar/höst pga att det inte får vara för torrt och varmt ute. Lerkliningen ska torka långsamt precis som cement och annan bruk. Tillvägagångssättet vid lerklining skiljer sig mellan lokala/regionala traditioner samt väggens förutsättningar/behov.

Som jag skrev i det förra inlägget, som handlade om förberedelserna vi gjorde inför lerkliningen, finns det olika tillvägagångssätt. De flesta beskrivningar utgår ändå från att man bygger upp lerväggen i ett par lager. Grov armering, dvs. halm, används till grovblandningen (grundningen), linhack i mellanblandningen och tex hästtagel till finputsen. Hur många omgångar lerklining som behövs beror på hur ojämn väggen är. Om man lägger på allt vid ett tillfälle ökar risken för sprickbildning (torrsprickor). Med det sagt så vill jag förtydliga att en viss sprickbildning kommer uppstå när leran torkar och det är ingen fara. Men om det är för stora och genomgående sprickor kan det i vissa fall i kombination med drag/kyla i väggen leda till att leran släpper från stockarna.

Lerklining – recept

Gällande recept på lerblandning så finns det en mängd varianter utifrån lokala/regionala traditioner och förutsättningar. Det vill säga att det finns lika många varianter på lerklining som det finns recept på pytt i panna.  Huvudprincipen bygger ändå på en lerblandningen bestående av lera, sand, ko- eller hästgödsel (finns även moderna recept med limvatten). För att binda samman lerblandningen använder man även armerande material. Förr kunde armeringen bestå av lite av varje exempelvis linhack/halm/sågspån/mossa/hästtagel eller varför inte en gammal övergiven myrstack.

Det finns olika läror kring om det ska vara häst- eller kogödsel samt att många idag kör utan gödsel och istället använder limvatten. Vid kurstillfället fick vi dock lära oss att kogödsel har en särskilt positiv egenskap för lerblandningen pga slemmet i kodyngan. Jag kommer tyvärr inte ihåg alla detaljer för att kunna delge en fullständig argumentation. Det var så mycket ny information på kursen så av självbevarelsedrift gjorde min hjärna ett rationellt överslag och det jag tog med mig gällande gödseln var i princip, koskit = bra skit. Sen raderades resten till förmån för all annan information.

Vi hade som sagt bestämt oss för samma utförande som vid kurstillfället. Vilket innebar hönsnät uppspikat på väggen, två lager lerklining och kalkbruk som finsputslager. Vi använde följande recept på lerblandning till de första två lagren, (receptet utgår från en 10 litershink):  1 del lera, 3 delar sand, 1 del uppblött linhack (vi använde linhack till alla omgångar lerblandning och varierade inte storleken på armeringen),  ¾ kogödsel och ¼ vatten eller efter behov.

Har man en lerrik trädgård är det fullt möjligt att gräva upp egen lera och använda. Om egen lera används ska den läggas i blöt ett dygn i förväg. Lera är dock olika fet så om man använder egen lera eller annan lera än den vi använde kan proportionerna mellan sand och lera behöva omfördelas. Vi köpte lera från byggnadsvårdsbutiken i Norrköping. Sanden vi använde var vanlig otvättad sandlådesand (kornstorlek 0-4 mm) som vi köpte på ett byggvaruhus.

Jakten efter kobajs

Att hitta kogödseln var ett eget roligt projekt i sig. Eftersom vi inte själva har kor så ringde vi runt och besökte ett par bondgårdar. Är inte varje dag man ber folk om x antal säckar skit så vår jakt medförde många skratt för oss och grannar. En granne vi stannade till hos sa att han nog skulle kunna hjälpa oss och la till ”ni ska ha det i vår antar jag?”. Vårt svar var ”nej nästa helg hade vi tänkte sätta igång”. Inte hade vi haft en tanke på att kor inte går inne på sommaren vilket medför att dyngan i huvudsak hamnar i hagen.

Vi hade även missat den lilla parametern att utvecklingen går framåt även inom ”kohållning”. Tydligen finns även olika kategorier gödsel: naturgödsel, torrgödsel och flytgödsel. Majoriteten av kogödseln idag samlas i ”bassänger” för att få så kallad flytgödsel som kan ”sprutas” ut på åkrarna. Men vi ville ju ha tag på någon mellanvariant, sån som samlas på en gödselstack. Efter att frågat runt hos ett antal personer lyckades vi tillslut hitta en granne med ett lager 🙂

Hur vi gick till väga

Som jag skrev inledningsvis hade vi aldrig gjort något liknande tidigare så vi visste inget om tidsåtgången och vad vi skulle förvänta oss. Det var riktigt nervöst. Vi hade bjudit in min mamma som psykologiskt stöd och för att få ett par extra armar. Mamma hade dessutom använt en murslev fler gånger än vi så det kändes lugnande att hon var med.

Vi använde en tvångsblandare för att blanda ihop ingredienserna. Fördelen med denna blandare är att den har armar likt en degknådarmaskin, den är toppmatad och man tömmer den nedtill. Har dock hört andra som använt en vanlig tombola men vet inte hur det fungerar i jämförelse.

Rickard hade till uppgift att blanda och bära hinkarna (som blev väldigt tunga). Jag och mamma kletade lera på väggen. Väldigt rolig arbetsfördelning för övrigt då Rickard är en av de mest kvackelmagade jag känner :D. Varje gång dyngan skulle i blandaren hördes ett ulkande utifrån.

Jag är i vanliga fall en stark motståndare av plast men för att inte söla ner hela vårt nya fina golv la vi plast och tejpade kanterna. Plast är helt klart att föredra i detta sammanhang istället för skivor eller liknande då det är väldigt blött att lerklina. En annan fördel är att det är lätt att sopa upp torra rester och blanda in i en ny sats lerblandning.

Första lagret lerklining

Vi började på den vägg som var mest ojämn och där vi behövde lägga flera lager. Stockarna högst upp vid taket lång ca 8 cm längre in än stockarna vid golvet. Det första lagret, när vi fyllde i hålrum så använde vi i huvudsak händerna. Det visade sig vara lättast.

När vi lade på lera på en större väggyta så använde vi främst den stora vita putsbrädan på bilden nedan. Arbetsgången var enligt följande: blöt upp väggytan genom att stänka vatten med borsten, sleva på lera på putsbrädan med hjälp av mursleven, tryck leran mot väggen och dra uppåt. Det skvätter och dräller lera överallt men det hör till 🙂

Första väggen börjar ta form.

Vi använde inget lod på snöre eller lodräta fastspikade brädor för att passa ut tjockleken. Däremot hade vi ritat ett streck runt om, ca 2 cm ut från timmerväggen, på toppen av golvlistregeln och längst taklistregeln för att veta hur tjockt lager vi skulle lägga på. Vi skulle ju inte ända ut eftersom vi även skulle lägga på kalkputs. Vi dubbelkollade fördelningen och tjockleken av lera på väggen allteftersom genom att lägga en rak regel diagonalt mot väggen. Perfektionister som vi är så var det en viss utmaning att acceptera att väggen inte skulle komma att bli helt rak/lodrät. Men vi landade tillslut i en acceptans. Saken var ju den att om vi velat ha en spikrak/slät yta kunde vi lika gärna spikat upp skivor. Men det ville vi ju inte utan vi ville ha en vägg med liv och då ska inte resultatet bli perfekt likt en slät skiva.

Det var svårast att få till hörnen. Men jag har tyvärr inget tips att dela med mig av. Övning ger färdighet och det tillsammans med en gnutta envishet i strävan efter ouppnåelig perfektionism så blev det slutligen tillräckligt bra.

Andra lagret lerklining

Det tog oss tre dagar att lerklina hela rummet men första varvet tog längst tid. Processen för att lägga på lager två var densamma som vid första lagret. Så för att den nya leran skulle fästa stänktes väggytan med vatten. Sen var det bara att kleta på igen. Väggytan var som sagt väldigt ojämn. Men generellt lade vi på en tjocklek på 2-3 cm. På de ställen där det diffade mest mellan stockarna blev det betydligt tjockare, ca 6-7 cm om inte mer.

Torkningsprocessen

Första veckan hade vi ett fönstret på glänt och kupévärmare i rummet. Det tog nog två dygn men tillslut såg vi att väggen började ändra färg och det var en lättnad. Undertiden väggen torkade uppstod små fläckar av tunt, vitt, ludet mögel på vissa ställen. Utifrån vad jag har läst är det inte är någon fara. Det beror helt enkelt på att det är mycket fukt i väggen och när det torkat kommer möglet försvinna. Jag skrapade bara bort det jag hittade, inga andra åtgärder.

Egentligen ska kalkputsen, som vi skulle använda som finputslager, läggas på när lerkliningen fortfarande är något fuktig. Men det var i början av oktober och ca 10 grader ute när vi lerklinade. Så vi var lite oroliga för att torkningsprocessen skulle ta för lång tid. Vi väntade därför med kalkputsen tills vi såg att hela väggen börjat torka upp och det tog ca 4 dagar.

Slutsatser och reflektioner

Att lerklina timmerväggarna är hittills det absolut roligaste vi gjort i byggnadsvårdsväg. Vi rekommenderar definitivt lerklining till den som vill testa. Det känns väldigt befriande och kreativt att smeta lera på väggarna. Det var mycket enklare än jag trodde, tror faktiskt inte att det går att göra fel bara man ser till att det torkar. Vi hade ju bestämt oss för att kalkputsa och sen tapetserade väggarna, vilket jag kommer berätta om i kommande inlägg. Men det skulle vara skoj att testa och måla direkt på lerkliningen. Väggen blev vackert levande vilket till viss del nu döljs av tapeten, men det kanske kan bli ett projekt för lillstugan framöver.

Reflektioner och lärdomar vi tar med till kommande lerkliningsprojekt är:

• Lägg tid och ordentlig tanke på planeringen av listverk (tak, dörrar, fönster och golv). Det är riktig hjärngympa att tänka i alla steg framåt men det lönar sig i längden att ha förberett och tänkt till ordentligt.
• Plast är väldigt fördelaktigt att täcka golvet med i stället för papp eller skivor. Lerblandningen är blöt och det blir skitigt.
• Vi kunde gjort väggarna tunnare. Vi utgick från de stockar som va längst ut och hade tagit höjd för 2,5 cm lager lerblandning där det var som tunnast. Men vi hade nog inte behövt ha så tjockt som tunnaste lager utan det hade räckt med 1-1,5 cm.
• Det gick åt mer lerblandning än vi räknat på och det var tråkigt att behöva avbryta för att köpa mer material. Vi planerar att lerklina fler rum och kunde därför köpt ett par säckar extra som buffert. Total yta som lerklinades var 25 kvm och vi gjorde av med 11 säckar lera. Men hur mycket som går åt beror helt på hur ojämn väggen är och såklart hur tjockt lager man lägger på.

Epilog

Men stanken då… luktar det inte lagård, tänker kanske någon nu 🙂 Enkla svaret är, japp, det luktar. Det luktar riktigt mycket om jag ska vara helt ärligt! Natten efter första omgången lerklining så kändes det som att vi lika gärna kunde legat och sova i en skitränna i en lagård. Lukten höll i sig i hela huset två veckor men det luktade såklart mer på ovanvåningen där sovrummet ligger. Men när det väl torkat så luktar det ingenting. Lukten satte sig inte i tapeter eller gardiner osv i resterande huset. Så om man har lust att testa på att lerklina så tycker jag inte att man ska avskräckas av lukten för den är övergående :).