Bär- och svamptider lockar var och varannan ut i skogen även mig. Att fylla på bär- och svampförrådet inför vintern är något jag har med från barndomen då mina föräldrar släpade med mig och syskonen ut i skogen. Så snart bären var mogna och kantarellerna tittat upp var det dags. Kan erkänna att de planerade skogsturerna inte alltid möttes av glada tillrop från oss barn. Idag är jag dock tacksam för alla turer till skogen då det medfört att jag känner mig trygg där. Suset i trädens kronor och fågelkvittret gör mig lugn. En skogspromenad är för mig, vid sidan av målning med linoljefärg, det bästa sättet att fylla på energireserven eller rensa tankarna. En sak som dock inte förbättrats av alla mina timmar i skogen är mitt lokalsinne. Så trots att jag känner mig trygg bland träd, mossa och stenar har jag väldigt lätt för att gå vilse.
För ett tag sedan läste jag en artikel i tidningen Land med rubriken ”Vilse i skogen? Så hittar du rätt!”. Blev faktiskt lite provocerad då artikeln gav tips på vad du kan göra när du gått vilse med: 1. karta, 2. kompass, 3. karta och kompass, 4. mobil med täckning och GPS-navigator. Vadå karta och kompass eller mobil! Om du nu tar med karta och kompass beror det rimligen på att du kan läsa karta/kompass och då går du sannolikt inte vilse. Om du mot förmodan trots allt går vilse, med karta och kompass, då är du vilse på riktigt. Nästa rimliga steg då för att hitta hem bör typ vara nödraket. Om du har mobil med täckning så finns google maps, dvs. du vet precis vart du är. Rimligen vet du även vart du bor eller har parkerat bilen/cykeln men om du inte vet kan du ringa efter hjälp. Om du däremot är mitt i skogen utan att ha en aning om vart du är, utan mobil eller karta/kompass, DÅ är du vilse!
Det sista tipset i artikeln handlade dock om vad du kan göra när du inte har något med dig till hjälp. Uppmaningen var att få koll på väderstrecken och det är faktiskt något jag själv använt mig av när jag gått vilse. Förr om åren hävdade jag envist att mitt lokalsinne var utomordentligt bra. Rickard hävdade dock lika envist det motsatta. Med åren har jag dock fått vika mig och numera erkänner jag att mitt lokalsinne är uselt, rent av uruselt. Vid flera tillfällen har jag gått vilse i skogarna här kring Holmsjöhult men det finns särskilt ett tillfälle som jag aldrig kommer glömma. Troligen ett av mina minst smarta tillfällen men tänkte bjuda på det trots allt.
Den gången jag bara skulle slänga soporna och gick vilse
Det var en härligt varm sensommarkväll i augusti och jag bestämde mig för att ta med Svante på en hurtig promenad till soptunnan, som ligger i slutet av grusvägen, för att slänga soporna. På vägen hem fick jag ett infall och avvek från vägen för att leta svamp. Jag var helt säker på att jag gick längst med grusvägen, bara lite längre in i skogen, men plötsligt befann jag mig i en tät äldre granskog som jag inte varit i förut.
Fylld av övermod och övertygelse om att jag hade koll på läget började jag gå mot skogens utkant och solen där jag trodde grusvägen var. Väl ute ur skogen möttes jag dock av en tallskogsplantering. Där fanns ingen grusväg så långt ögat nådde och jag tänkte ”dags att kolla kartan på mobilen”. Nästa tanke var ”varför i h-vete tog jag inte med mobilen?”. En ganska så dum fråga eftersom jag mycket väl visste att jag lämnat den hemma för att slippa bära den i handen. Jag var nämligen inte direkt klädd för en skogspromenad. Den ursprungliga tanken var ju att bara slänga soporna och eftersom det var väldigt varmt hade jag knatat iväg iförd linne, korta shorts och gummistövlar.
Längre bort framför mig reste sig en grov tall och det såg ut som markområdet skiftade efter tallen. Tanken slog mig att jag förmodligen hamnat på andra sidan sjön och att sjön sannolikt skulle synas om jag gick bort till tallen. Så lugnad av mina egna smarta tankar påbörjade jag och Svante vandringen bort mot tallen. Men väl framme såg jag ingen sjö. Jag stod på en höjd, vid ett stup, och jag såg inget annat än talltoppar. Jag tror att jag befann någonstans i den röda cirkeln på kartbilden nedan.
Vilse? Ingen panik, du har läget under kontroll!
Där stod jag på höjden med solen gassande i ansiktet och blickade ut över skog och åter skog. Svettig med en svärm av flugor och andra flygfän surrande runt huvudet. Så slogs jag av den briljanta idén att ringa Rickard men blev åter påmind om att jag inte hade med mobilen. Ååå vad jag bannade mig själv när jag stod där i flugsvärmen. Hur kunde jag vara så dum att jag gått hemifrån utan mobil. Jag förstod att jag var vilse och paniken började krypa på. Men samtidigt sa mitt inre tidtagarur att jag rimligen bara varit ute och strosat, med blicken mot marken, i max i en timme. Så hur långt kunde jag egentligen hunnit gå? Inte så långt bestämde jag mig för.
Alla förmaningar jag fått lära som barn började dock cirkulera i huvudet och mer eller mindre rationella tankar avlöste varandra. ”När man är vilse går man i cirklar”, ”man törstar ihjäl innan man svälter ihjäl”, ”ät bär för att få i dig vätska”. Jag tittade på Svante som troget satt vid min sida, även han med en flugsvärm runt huvudet. Svante var unghund vid denna tid så honom vågade jag inte lita på för att undvika att gå i cirklar. Vår tidigare hund Casper hade jag kunnat uppmana att gå hem och så hade han fått ta täten. Men denna lilla fjant var inte mycket att luta sig mot. Jag stoppade några blåbär i munnen och tänkte att ”du har läget under kontroll, stressa bara inte upp dig”.
Solen går upp i öst och ner i väst
Jag bestämde mig för att gå tillbaka samma väg som jag nyligen gått. Det gick inget vidare. Istället hamnade jag på ett kalhygge som jag inte heller sett förut. Jag satte mig på en stubbe och Svante lade sig flämtande bredvid. Runt oss surrade alla flugor olycksbådande. Nu började paniken krypa på ordentligt. Gubben i mitt huvud sa: ”idiot, tänk, tänk, tänk, vad gör du nu?”. Jag vägrade ropa på hjälp, aldrig i livet. Sitta här och gasta på ett hygge, hur skulle det se ut. Kanske bara är 50 meter hemifrån och så sitter jag här och ropar på hjälp, så jäkla pinsamt. Men tänk om det hinner bli mörkt och jag är kvar här ute och aldrig blir hittad? Kanske rent av törstar ihjäl! Blir hittad en vecka senare liggandes död 50 meter från huset. Ännu mer pinsamt! Nej fy, det går verkligen inte för sig.
Men så fick jag den första riktigt rationella tanken, solen går upp i öst och ner i väst. Framsidan av vårt hus ligger åt öster. Om jag går mot öster, dvs. har solen i ryggen, så måste jag komma till grusvägen. Resonemanget kändes logiskt men mitt desorienterade lokalsinne skrek: ”DU GÅR ÅT FEL HÅLL”. Men jag bestämde mig för att lyssna till logiken och fortsatte gå. Efter en bra stund och efter att jag passerat en myr jag inte visste fanns, klafsat ner hela mig, rivit mig på snår och ris och halkat över stenhällar så såg jag plötsligt grusvägen. Denna underbara, vackra, smala och dammiga grusväg med gräsrand i mitten. Trygghet! Väl på vägen var jag så tacksam att jag satte mig på huk och la handflatan i vägdammet och sa ”Älskade, älskade grusväg, TACK!”.
Så vad är sensmoralen av detta…
Ja vad är sensmoralen egentligen. För egen del har jag lärt mig att alltid, utan undantag, ha mobilen med mig när jag ger mig ut i skogen. Men utöver det så skulle jag vilja lägga till ett tips till punktlistan i Lands artikel. Svälj din stolthet och ropa på hjälp om du är vilse och inte kan ta dig ur din vilsenhet. Hellre skämma ut sig än riskera att ligga död 50 meter hemifrån.
0 kommentarer